Blodsband är så 1900-tal
Denna vecka tänkte jag att jag skulle skriva om Panamadokumenten eller den fantastiska serien om tiggare på SVT. Men. Tyvärr så handlar det inte om Panamadokumenten, De berör mig. Ni vet, ibland kan vardagliga saker ta över de riktiga samhällsproblemen.
Jag har haft turen att växa upp med en mamma som lärt mig att det som gör en familjemedlem har inget med blodsband att göra. Därför har fostersyskon, halvsyskon, syskonsyskon, syskonsföräldrar, nära vänner och min partners barn och barnbarn blivit min familj.
En av de finaste familjeförklaringarna till mig var när en av min sons lillebror hade ritat en teckning på förskolan. Han hade ritat sig själv, sina bröder, sin mamma och sin pappa (mitt ex). Vid sidan av den stod det ytterligare en person. Fröken frågade honom vem det var och han svarade helt självklart: Det är min brormor. Det var jag. Och mina söners bröder kommer alltid att ha en plats i mitt familjehjärta.
För en familj för mig handlar om att man bryr sig om varandra på riktigt. Den där känslan som sätter sig lite extra i hjärtat för personen. Det kan handla om att man blir extra arg, extra ledsen, extra berörd, extra glad och har en extra längtan efter personen. Det är bara något som inte kan bytas bort hur man än skulle vilja det.
Ett exempel på det hände också under den senaste veckan.
Jag har en vän. Anna. Hon är inte min äldsta och inte min senaste vän. Men hon…har mitt hjärta på det där familjesättet. Hennes barn och mina barn är som syskon trots att det är en åldersskillnad på 15 år mellan den yngsta och den äldsta. Hon tröstar mig när jag behöver, men säger också sanningar som jag egentligen inte vill veta.
I veckan var Annas föräldrar på besök i Växjö. De bor i Umeå och avståndet gör såklart att de inte ses varje vecka. Och jag träffar dem än mer sällan. Men de finns alltid för mig ändå. I de svåraste stunderna så hör de av sig. Med uppmuntrande ord, ett vykort eller ett par fantastiskt sköna hemmastickade sockor med värme när det som fattas. Värmen från de grönrandiga sockorna har hjälpt mig genom flera dippar. Värmen som ullen ger sprider sig från fötterna ända till hjärtat som därmed pumpar extra så att min hjärna får signaler som ger mig kraft att resa mig igen. Och igen och igen.
Och de gör det inte för att de måste. De gör det för att de vill. Och det är familj för mig och de kommer för alltid att finnas i mitt hjärta. Vara mina Norrlandsföräldrar som jag skulle gå genom eld för.
När min mamma lärde oss syskon att familjen inte har något med blodsband att göra, lärde hon oss också att vi inte behöver älska någon bara för ATT vi har blodsband. En familj förtjänar sina familjemedlemmar.
På sjukhusen finns allas våra listor över närmaste anhöriga. Det tycker jag borde vara en riktlinjer för vad en familj är. För där krävs det inte att det ska vara blodsband. Där handlar det om att sjukhuset ska kontakta den som bryr sig när du råkar illa ut.
Vem är det för dig? Och känner du just nu, jag har ingen. Jag lovar dig. I länet finns omkring 200 000 personer och bland dem finns din familj. Det handlar bara om att vi ska våga bry oss och bjuda in. Blodsband är så ute.
Elisabeth Anderberg