Julen är tomtarnas högtid
Hur mycket minns ni av vintern som föregick julen 1996? Jag satt iallafall och lyssnade på ett slagsmål på Radiosporten och det är ungefär så nära vi Troja-supportrar kommer ett riktigt handgemäng.
Det hela utspelade sig i en tvårumslägenhet i Tranås där jag av oklara skäl bodde vid tillfället. Radio var så man följde hockey vid den här tiden, och den stora storyn denna novemberkväll var att det i samband med mötet mellan Troja och Oskarshamn uppstått handgemäng i spelargången mellan Trojas NHL-meriterade forwardsbjässe Peter Kessler Eriksson och den åtminstone hyfsat meriterade backbjässen Peter Ekroth i Oskarshamn. Det var väl inte mycket för världen, men blev ändå till ett rätt bra hallå i hockeykretsar och skulle sedermera gå så långt som till polisanmälan och om jag inte minns helt fel så dömdes till och med Ekroth för misshandel.
Fantastiskt märkligt, tyckte jag.
Jag var 17 år och as far as I knew var Peter Kessler Eriksson större och starkare och hårdare än självaste Stålmannen. Kutryggig och måhända lite yxig i sitt spel, men inte fan skulle väl han behöva ta POLISEN till hjälp för att klappa ner nån fånig Sha Boom-blonderad stockholmare i sunkgänget Oskarshamn, ett lag som Troja brukade prygla med i snitt 8-2 vid den här tiden? Något senare läste jag att Ekroth uttalat sig om Kessler som en stor kille med ett litet hjärta och därefter ogillade jag Peter Ekroth ytterligare lite mer.
Jag har träffat Kessler en enda gång, på en pressläktare i Kinnarps Arena, och han sa nog inte mer än hej. Men ändå är han fortfarande en av mina största idoler, strax kort om Jeremy Roenick. Jag har aldrig träffat Peter Ekroth. Men likväl blev jag lite extra glad när jag i dagarna läste att han gripits av ordningsmakten i Polen för att ha stulit en skridskoslip från den klubb han nyss blivit sparkad ifrån. Ett ärkesvin, det visste vi ju alla.
Onyanserat? Absolut. Men härligt.
När det kommer till Troja-Ljungby är jag en lika enögd supporter som de där som trär på sig huvor och slåss i tunnelbanan i Stockholm. Har någon en gång gjort oss oförrätter eller vräkt in snöpliga mål i Sunnerbohov så är de alltid på skitlistan. Tjocke fete Jesper Jäger. Ovan nämnde Peter Ekroth. Igor jävla Vlasov. Håkan Loob. Aleksander Beljavskij. Mariusz Czerkawski. ALLA jävla skoterraggare som spelade i Björklöven 1996 och nollåttorna i Södertälje 1995 och vilka det nu än var som fördärvade påsken 1997. Vi vet var ni bor! Och där får ni bo och ha det hur gott och tryggt ni vill!
För det är ju så fantastiskt harmlöst att vara tomte.
Troja-Ljungby och deras fans kallas ofta för tomtar. Antagligen beroende på färgerna på deras dräkter. Men möjligen också för att de påfallande ofta är skäggiga och stundtals vithåriga män från den allra mörkaste och mest lingvistiskt obegripliga delen av landsbygden.
Att uttalat hålla på Troja-Ljungby retar upp typ nio människor i hela världen. Jag tror till och med att jag utan större bekymmer skulle kunna ställa mig upp i ett hav av Firman Boys-huliganer på Dick Turpin i Solna timmarna före en AIK-match och vifta med en Troja-halsduk och ingen skulle bjuda mer motstånd än möjligen en öl som tack för uppvisningen.
Den skara av medelklassungar jag själv tillhör, vi som råkade ha en lycklig barndom, vi hyllar ju ofta julen som den allra bästa högtiden. När vi var små handlade det om maximering av tillgångar och godis, något senare var det lyckan av att få vara vaken och spela NHL-spel så länge vi ville och kort därefter blev julen ett bra tillfälle att ta en första liten kontrollfylla i hemmets trygga vrå.
Ett par år senare hade vi flyttat iväg och börjat studera eller jobba i barerna runt Medelhavet, men vid jul kom vi minsann ändå hem. Snön var borta, julklapparna var sämre och med en massa nyvunna bekantskaper i hjärtat satt vi plötsligt där i granriset och blev ambivalenta. Vi saknade ju våra nya kompisar, de där rotlösa skilsmässobarnen från förorterna som stannade kvar på Teneriffa med alla sina svanktatueringar och pigga partydroger. De hade inte mycket till övers för jul och tomtar. Deras morsor satt hemma i Hägersten och söp och farsorna hade sedan länge försvunnit utan att lämna dem något sportintresse att tala om och julen var i deras ögon bara jävla beige.
Men vi duvungar från Småland och Värmland och Dalarna, vi ville hem till julgröt och mellandagshockey.
Fornstora dagar är förbi, vid den här tiden förr om åren brukade det vara dags för Superallsvenskan eller liknande. Lag som Frölunda, Färjestad eller Brynäs stod ofta för motståndet. Nu är det lite mer moloket, men på tisdag kliver Troja in i Allettan som storfavoriter att vinna hela rasket och gå upp i den division där de hör hemma.
De säger det inte själva och på klassiskt tomtespråk talas det om lag vi ännu inte har sett och att det är ett nålsöga att ta sig igenom och bla bla bla - men tomten är av naturen ödmjuk. Vi som tror, vi menar att den laguppställning som nyss vann södra Hockeyettan hade tillhört de åtta främsta i årets Hockeyallsvenskan utan att tillföra en enda spelare. Årets Troja är i mina ögon det bästa lag som i dagens seriemodell satt sin fot i division 1, sentida upplagor av Vita Hästen, Karlskrona, Björklöven och Södertälje inräknade.
En skopa favoritskap i släden får tomtarna leva med.
LÄS MER
Peter Sibner