Elias satte Växjö på kartan
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.
Inget är väl egentligen fånigare än att inleda en hockeykrönika med denna öppningsstrof ur August Strindbergs roman ”Hemsöborna”, men det har gjorts förr och eftersom jag inte var först skall jag heller inte bära skammen.
Elias Pettersson bär inga likheter med drängen Carlsson, som ju aldrig blev mycket till succé på Flods gård på Hemsö. 19-åringen från Ånge bar inget höganäskrus om halsen när han klev ut på scenen på Stortorget i måndags, men väl en guldmedalj. Och det var ju inte bara en aprilafton han kom som ett yrväder, utan åtta.
Ja, han gjorde faktiskt minst en poäng i var och en av de åtta sista matcherna i detta slutspel, vilket ger vid handen att varken Malmö eller Skellefteå vid ett enda tillfälle lyckades hålla honom borta från poängprotokollet. Det finns kanske spelare som gjort om den bedriften tidigare, poäng i samtliga semifinaler och finaler på vägen mot en guldmedalj, men knappast på det sättet Elias Pettersson gjorde det.
Växjö hade nog vunnit SM-guld även utan honom. Så bra, välkomponerat och djupt var det här guldlaget. Spelare som Janne Pesonen eller Andy Miele hade kunnat ta hans plats bredvid Robert Rosén och det hade räckt. Men för den breda hockeypubliken, de som klagade på finalernas bristande underhållningsvärde, hade det nog kunnat bli mer spännande.
Men framför allt: vi hade i så fall gått miste om det största genombrottet i svensk hockey sedan Peter Forsberg.
Eller om man kanske ändå ska sansa sig lite: åtminstone sedan tvillingarna Sedin. De var också hysteriskt bra som juniorer, och just den jämförelsen passar egentligen bättre rent poetiskt. Samma sommar som Daniel och Henrik Sedin hänger upp skridskorna på hyllan i Vancouver kommer Elias Pettersson från Västernorrland dit med samma förväntningar i bagaget som tvillingarna en gång hade.
Efter den andra finalmatchen i förra veckan intervjuades jag av en radiostation i Kamloops, i provinsen British Columbia där också Vancouver ligger. Där har man inte lika lätt för att överdriva kvaliteten på SHL som vi tenderar att göra hemma, och frågeställningen där just nu är om Elias Pettersson kanske redan till hösten kan vara redo att ta en plats i NHL. Tvillingarna Sedin var faktiskt ingen omedelbart succé i NHL, trots dominansen på hemmaplan. Men 2018 års NHL är inte 2000 års NHL.
Mitt svar i korthet: ja, och han kommer göra avtryck dessutom.
Kollega Uffe Bodin och jag pratade om detta i höstas, att vi tyckte att Elias precis som alla tonåriga stortalanger ändå hade en bit kvar. Han var nog ännu lite för europeisk i sin spelstil för NHL, ofta dominant på ytor som inte finns på de mindre rinkarna och kanske också med en tendens att vilja söka den perfekta passningen lite oftare än de gillar där borta.
Men de tveksamheterna har Elias suddat ut under säsongen, en efter en.
Hans skott har plötsligt blivit ett av de bästa i hela SHL. 75 kilo kommer inte att skrämma många NHL-backar, men hans spelsinne, klubbhantering och förmåga att rycka ifrån bevakning kommer definitivt att göra det. NHL är inte heller någon liga för discobiffar längre: i motsvarande viktklass runt 75 kilo har Mitch Marner, Yanni Gourde och Brayden Point smällt in över 60 poäng i år. Johnny Gaudreau väger 71 kilo och gjorde 84 poäng.
Vid 19 års ålder har Elias Pettersson varit den bästa spelaren i det bästa laget i SHL. Det är en unik bedrift, men sen är också Elias Pettersson en unik spelare, en unik talang och han förefaller också vara begåvad med den viktigaste egenskapen hos hockeyspelare: en bra skalle.
I NHL är talent management helt avgörande för framgång. Det innebär att NHL-klubbarna aktivt är med och styr var europeiska spelare väljer att spela innan de tar steget över Atlanten. I Elias Petterssons fall har inte Vancouver haft något att säga till om i valet av klubb, han draftades långt efter att han påbörjat sommarträningen med Växjö Lakers. Men Canucks general manager Jim Benning har knappast haft anledning att göra mycket annat än att flina glatt åt Elias val att gå i brorsans fotspår och landa i Småland. Hade 2017 års draft genomförts idag tror jag både Nico Hischier och Nolan Patrick hade fått stryka på foten i toppen av listen, och Växjö Lakers har stor del i det. Det börjar med Henrik Evertsson och Sam Hallam, men går ända ner till Jörgen Jönsson och Robert Rosén.
Elias Petterssons tid i Lakers tröja är över, men i hockeytokiga Kanada har han satt klubben och staden på kartan.
Jodå. Tack vare honom kan de numera uttala ”Växjö”, och det är ingen liten bedrift.
