(ÖB): Björnen som trotsade Bergman
2019, ett nytt år har anlänt. Enligt den kinesiska kalendern så har Hundens år nu övergått i Grisens år. Be mig inte analysera vad det innebär i praktiken, men för att hedra våra kollegor här på planeten så tillägnar jag årets första krönika DJUREN. Och särskilt björnen som vågade trotsa Ingmar Bergman.
Djur kommer och går. Härom sommaren när jag som vanligt simmade runt i sjön Åsnen blev jag varse ett föremål som tycktes genomkorsa min väg. Mitt i den glittrande vattenytan flöt en gråbrun pinne, fast för att vara en död träbit tycktes den röra sig onaturligt snabbt i det vindstilla vattnet. Jag tog ytterligare ett rejält simtag framåt och befann mig i nästa ögonblick öga mot öga med en vattensnok. Vem som blev mest rädd av oss båda är oklart. Ingendera verkade roade av sällskapet. Självklart visste jag att vattensnokar är ofarliga, men det finns ju något i ormars fysionomi som väcker avsmak och att ligga sked med dem i vattnet väcker inget större behag. Jag utstötte ett ångestladdat skrik och sen for snoken och jag åt var sitt håll. Sen dess har vi inte träffats.
Ett trevligare möte var med rävungen. Han kom fram och satte sig intill mig på en strandklippa. Båda såg vi tankfullt ut mot sjön och verkade trivas rätt så bra ihop. Därefter vände jag mig om och förklarade för rävungen att han enligt naturens obarmhärtiga lagar borde vara rädd för mig. Förundrat tittade han på mig medan budskapet sipprade in i hans dunkla vilddjurshjärna, och sprang sedan till skogs. Sen dess har vi inte setts.
Ibland vill man inte återse djur. Exempelvis vill jag helst glömma alla fästingar som våldgästat min kropp genom åren. Getingen som bet mig i läppen i somras bad jag dra åt helvete och står fortfarande fast vid det.
Fast min bortgångne katt Lotta Sotnos saknar jag. Hon spann alltid när vi träffades och hade jag kunnat spinna hade jag gjort detsamma. Hennes enda svaghet var att hon trots mina varningar ständigt råkade bli inlåst i garage. Men djur gör ju inte alltid som man vill. Det fick till och med demonregissören Ingmar Bergman erfara. Medan han med oinskränkt makt styrde över skådespelarna möttes han av trots de gånger som han hade djur med i sina produktioner. En katt som skulle korsa vägen i en filmscen struntade blankt i demonregissörens order. I filmen Gycklarnas afton från 1953 ingår en björn i ensemblen. Denne trilskades dock med Bergman genom att inte riktigt bete sig enligt manus. Bergman blev sin vana troget alldeles ursinnig. I ett ohämmat vredesutbrott överöste han pälsdjuret med grovt förolämpande okvädningsord. Såväl björnen som björnskötaren tog illa vid sig. Den sistnämnde krävde att Bergman skulle be björnen om ursäkt, annars blev det inga mer tagningar. Skådespelare kan i vissa fall ersättas men att hitta en ny björn med kort varsel skulle bli svårt insåg demonregissören, och fick faktiskt krypa till korset och be björnen om ursäkt. Björnen godtog ursäkten och filmen kunde slutföras. Idag räknas Gycklarnas afton som ett mästerverk. Bergman är en ikon. Vad som hände med björnen är det dock ingen som vet.