Det stora BREXIT-dramat
Två gånger blev Storbritannien nobbade när de ville vara med i den europeiska gemenskapen. Nu 50 år senare kämpar de för att bryta sig ur samma gemenskap. Brexit-turerna har utvecklats rena Hamlet-dramat! Att vara eller inte vara medlem? Det är frågan!
JAG VILL HA MINA PENGAR TILLBAKA!, dundrade dåvarande brittiska premiärministern Margaret Thatcher ilsket vid EU:s toppmöte i Dublin 1980 och satte därmed tonen inför kommande decennier. Britterna har länge varit av åsikten att de inte fått valuta för alla medlemsinbetalningar till EU. Allt ont kommer som bekant från Bryssel, och att dessutom behöva betala för eländet var magstarkt tyckte Thatcher. Får nu hennes efterföljare som de vill så slipper de betala. Kostnaden för att Storbritannien lämnar EU är beräknad till 400 miljarder. Räkna med att Sverige kommer få betala en ansenlig del.
David Cameron ansågs som en frisk fläkt när han blev partiledare för Tories 2005. Han representerade en modern medkännande konservatism. Men hur var det egentligen med folkligheten? David Cameron kom från en välbärgad släkt som gjort sig en förmögenhet som börsmäklare och på frågan om hur många fastigheter David ägde svarade han: Jag har bara två hus, såvitt jag vet… Nåväl, Davids popularitet var uppåtstigande inför valet 2015 och i valmanifestet utlovade han i folklig anda en folkomröstning om EU-medlemskapet, något som gav positivt genklang i den europaskeptiska valmanskåren. Resultatet överträffade alla förväntningar. Tories gjorde ett succéval och fick egen majoritet för första gången på 13 år. Men så var det löftet om EU-folkomröstningen. David Cameron pläderade för fortsatt medlemskap och tycktes övertygad om att hans landsmän, all Bryssel-kritik till trots, skulle ta sitt förnuft till fånga och sitta still i båten. Nu blev det inte så. Det populistiska United Kingdom Independece Party med den excentriska Nigel Farage i spetsen slog på stora trumman och drev en bombastisk valkampanj som bland annat inkluderade ett sjöslag på Themsen mot EU-anhängaren Bob Geldof. Resultatet den 23 juni 2016 skakade Europa i sina grundvalar. 51,9 procent av britterna hade röstat för ett EU-utträde. Brexit tycktes vara ett faktum. Jag har fått tillbaka mitt land. Nu vill jag ha mitt liv tillbaka, sa segerherren Nigel Farage den 4 juli 2016 och lämnade hastigt partiledarposten för UKIP. Konsekvenserna av hans triumf skulle den nya Toryledaren Therese May få brottas med. Hon var gråhårig när hon tillträdde. Hon skulle ännu gråhårigare.
Storbritannien kämpade länge för att få bli medlem i EU, eller EG som den hette på den tiden. Men två gånger, 1963 och 1967, la den franska presidenten Charles de Gaulle in sitt veto. Han ville inte veta av något ökat brittiskt inflytande i Europa utan tyckte att de kunde hålla sig för sig själva där ute på ön. Men 1973 blev det tredje gången gillt. Storbritannien erkändes medlemskap. Nu 46 år senare så håller de på att försöka bryta sig ur gemenskapen. I skrivande stund är det dock oklart om det blir något utträde den 29 mars. Kaoset verkar vara totalt. Både ministrar och parlamentsledamöter avgår i stora skaror. Therese Mays bli allt gråhårigare. Och i himlen sitter förmodligen Charles de Gaulle och skrattar skadeglatt.